Det här är alltså Afrikas mest utvecklade land. Det land som vann självständighet först av alla Afrikanska länder och det land som FN:s generalsekreterare kommer ifrån. Ett land som har demokrati och vars invånare betalar nästan 30 procent skatt. Jag har sett mängder av marknadsföring för landets nye ledare som stolt säger: ”Let’s develop Ghana together now”. Det låter ju bra. Men vad betyder det egentligen?

Efter att ha pratat med ett antal människor under min vistelse här så har jag förstått att få av de ovanstående positiva termerna innehåller någon substans. Termerna agerar bara show för galleriet medan det bakom kulisserna fifflas med skattepengar på värsta tänkbara korrupta vis.
Av de 30 procenten som betalas in till staten så går det mesta till statsmäns individuella inköp av sprillans nya bilar och lyxvillor i europeiska länder. Till och med pengar som privatpersoner sätter in på banken med hopp om en bättre framtid kan plötsligt försvinna i tomma intet och dagen därpå har premiärministern en ny dyr kostym.
Att gå i skolan eller att besöka sjukhuset kostar skjortan trots den höga skatten som betalas. Skolorna får hyra in outbildade lärare för att ha råd att ge dem lön. Lärare som sitter med mobilen och spelar spel medan barnen ivrigt trånar efter ny kunskap i skolbänkarna. De vill gå i skolan, de vill lära. En tillgång som kanske hade kunnat skapa välutbildade och idérika medborgare som snarare borde styra landet. I stället blir de slagna av irriterade lärare som blivit avbrutna i sitt spelande. Barnen förstår ingenting, vad gjorde de för att förtjäna att agas?
Inget rustas upp. Jag har tidigare pratat om de dåliga vägarna och om hur trasigt samhället ser ut. Att rusta upp är ju svårt när pengarna att rusta upp med hamnat på villovägar.
Äldrevård finns inte. Gamla ska helst dö fort för att slippa vara en börda och hög kostnad för familjen. Det önskar såklart ingen familjemedlem men ingen kan neka att det hade underlättat situationen.

Paulina är en klok och självständig kvinna. Men hon röstar inte i valet. För mig kom det som en chock. Hon förklarade dock frustrerat hur ens röst i det här landet inte fyller någon annan funktion än att stolt kunna visa upp glädjande siffror för internationella institutioner och organisationer medan de styrande egentligen hittar på helt andra saker än vad som står på valmanifestet.
Att kunna rösta betyder ingenting. Att leva i en demokrati betyder ingenting om dess funktioner inte sätts i verket.

Hopp om att det en dag ska bli bättre? Det besitter i alla fall inte Paulina, vilket inte var ett glädjande besked. Inte heller de många andra jag pratat med är hoppfulla om framtiden. Och då är det här alltså Afrikas mest utvecklade land. Usch, det brinner i mig!